Att känna sin svaghet är en styrka!
Vill man vara stark stärker man sin styrka genom att
göra upp olika visioner i sitt liv.
Har du tänkt vad en vision är?
Gör det då!
Kan förklara först kort vad jag menar med vision, tex. framtidssyn, en drömbild om framtiden, det jag önskar av min framtid.
I princip är det också en framtids målsättning.
Visioner är mera i drömform i undermedvetna som man önskar sig.
Vissa önskningar kan gå i uppfyllelse genom att sätta drömbilder om sin framtid! Hur kan jag nå dessa mina drömmar. Vilka tankar har jag om min framtida drömmar, visioner?
En vision behöver inte alltid bli verklighet omedelbart, den är där i bakgrunden som en bild om framtiden.
En målsättning leder mot visionerna, men det kan ta tid förrän man fått eller nått sina drömmar.
Vad behövs?
Tålamod!
Uthållighet!
Envishet!
Målinriktad sätt att tänka !
Principfast!
Stå för sina åsikter!
Kunna säga nej åt sånt som inte för till målet!
Kunna säg ja till det som för stegen till målet!
Det enda rätta sättet är att själv vara principfast i sina visioner och vara beslutsam att nå dem med de resurser man har till förfoga.
Först och främst veta sina svaga punkter, bygga upp detta till en styrka och till en fördel till det man vill nå i sitt liv.
Berättelsen nedan är ur verkliga livet, den berättar jag ur mitt minne från 70 talet efter det att jag lärde känna, min svärfar. Vissa detaljer, kan hända jag minns fel, men principen i berättelsen är i stora drag.
Av erfarenhet, måste jag berätta om min svärfar, han var en fin människa med sina svåra olyckor i livet.
Han var en person som jag högaktade och lyfter fortfarande tummen upp åt hans sätt att inte ge upp, fast han hade många motgångar.
Nära döden i flera repriser. Vet inte säkert alla gånger, men dem han berättade åt mig kan jag i korthet berätta.
Första gången var det under kriget, då han fick granatsplitter lungorna, och fick splitter på andra ställen. Och var månatal på sjukhuset. Var med om hur hans soldatkamrater dog i bombademangerna.
Sen när kriget var slut började han med egen firma och var sprängare och borrare som sin livsuppgift. Miste i ganska unga år vänstra handen på grund av sprängolycka. och fick en proteshand resten av livet.
Sexton år arbetade han med en hand med borrning och sprägning och ofta arbetade han långa dagar.
Sen var han och borrade en brunn och där i brunnen fanns en osprägnd dynamit (är inte riktigt säker hur sprängningen gick till) och han var där nere i gropen och borren for ner i den gamla sprängämnet som gjorde att hans båda ben splittrades i små bitar, och försöktes rädda benen. Högra amputerades och vänstra lämnade. Var på sjukhuset över ett år, och men korta permissioner hem emellanåt. I tre år ut och in på sjukhuset och så småningom blev han utskriven från sjukhuset med protes ben. Det var under den tiden som jag träffade min blivande man och vi hade massor att tala om min svärfar och jag. Vi diskutera om sjukhuset, där han legat så länge, eftersom jag studerade då på sjukhuset strax efter han sluppit hem därifrån, och dessutom på samma avdelning var jag på praktik.
Varför jag vill berätta om denna otroliga svärfar, var att han var tacksam och glad att han överlevt. Han var nöjd oberoende av sin situation. Jag hörde honom aldrig klaga.
Han ville klara sig själv, oberoende av sin ena hand med protes, en ben med protes, men splitter i lungorna från kriget. Och förundransvärt var, att han aldrig klagade heller över att 5 år av hans ungdom for till kriget. Och att ändå kunna nå målet att arbeta oberoende av skadorna som han fått.
Han var principfast, målinriktad, envis, uthållig i sin rehabilitering att det här skall jag klara av, utan hjälp, jag skall arbeta oberoende av handikappet.
Och han klarade av allt detta och fick se sin familj leva och växa till fina människor.
Denna svärfar levde på sin målsättning sin vision att klara av sin handikapp med envishet.
Jag ville dela denna historia, på grund av ordet VISION i livet.
Hur nå allt detta skrev jag till allra först. Läs det!
Jag vill på detta sätt ge krafter och uthållighet till alla de människor som har svårigheter och sjukdomar i livet som plågar. Det finns alltid, alltid möjlighet att nå sina visioner, genom att vilja riktigt mycket och vara motiverad!
Lycka till!
Kram till ER!
TITA
( när bron byggdes var svärfar en som var med och sprängde här där det finns en liten uppförsbacke här bakom bilden som inte syns på denna bild) foto KL
Nu renoveras järnbron 2018
Vill man vara stark stärker man sin styrka genom att
göra upp olika visioner i sitt liv.
Har du tänkt vad en vision är?
Gör det då!
Kan förklara först kort vad jag menar med vision, tex. framtidssyn, en drömbild om framtiden, det jag önskar av min framtid.
I princip är det också en framtids målsättning.
Visioner är mera i drömform i undermedvetna som man önskar sig.
Vissa önskningar kan gå i uppfyllelse genom att sätta drömbilder om sin framtid! Hur kan jag nå dessa mina drömmar. Vilka tankar har jag om min framtida drömmar, visioner?
En vision behöver inte alltid bli verklighet omedelbart, den är där i bakgrunden som en bild om framtiden.
En målsättning leder mot visionerna, men det kan ta tid förrän man fått eller nått sina drömmar.
Vad behövs?
Tålamod!
Uthållighet!
Envishet!
Målinriktad sätt att tänka !
Principfast!
Stå för sina åsikter!
Kunna säga nej åt sånt som inte för till målet!
Kunna säg ja till det som för stegen till målet!
Det enda rätta sättet är att själv vara principfast i sina visioner och vara beslutsam att nå dem med de resurser man har till förfoga.
Först och främst veta sina svaga punkter, bygga upp detta till en styrka och till en fördel till det man vill nå i sitt liv.
Berättelsen nedan är ur verkliga livet, den berättar jag ur mitt minne från 70 talet efter det att jag lärde känna, min svärfar. Vissa detaljer, kan hända jag minns fel, men principen i berättelsen är i stora drag.
Av erfarenhet, måste jag berätta om min svärfar, han var en fin människa med sina svåra olyckor i livet.
Han var en person som jag högaktade och lyfter fortfarande tummen upp åt hans sätt att inte ge upp, fast han hade många motgångar.
Nära döden i flera repriser. Vet inte säkert alla gånger, men dem han berättade åt mig kan jag i korthet berätta.
Första gången var det under kriget, då han fick granatsplitter lungorna, och fick splitter på andra ställen. Och var månatal på sjukhuset. Var med om hur hans soldatkamrater dog i bombademangerna.
Sen när kriget var slut började han med egen firma och var sprängare och borrare som sin livsuppgift. Miste i ganska unga år vänstra handen på grund av sprängolycka. och fick en proteshand resten av livet.
Sexton år arbetade han med en hand med borrning och sprägning och ofta arbetade han långa dagar.
Sen var han och borrade en brunn och där i brunnen fanns en osprägnd dynamit (är inte riktigt säker hur sprängningen gick till) och han var där nere i gropen och borren for ner i den gamla sprängämnet som gjorde att hans båda ben splittrades i små bitar, och försöktes rädda benen. Högra amputerades och vänstra lämnade. Var på sjukhuset över ett år, och men korta permissioner hem emellanåt. I tre år ut och in på sjukhuset och så småningom blev han utskriven från sjukhuset med protes ben. Det var under den tiden som jag träffade min blivande man och vi hade massor att tala om min svärfar och jag. Vi diskutera om sjukhuset, där han legat så länge, eftersom jag studerade då på sjukhuset strax efter han sluppit hem därifrån, och dessutom på samma avdelning var jag på praktik.
Varför jag vill berätta om denna otroliga svärfar, var att han var tacksam och glad att han överlevt. Han var nöjd oberoende av sin situation. Jag hörde honom aldrig klaga.
Han ville klara sig själv, oberoende av sin ena hand med protes, en ben med protes, men splitter i lungorna från kriget. Och förundransvärt var, att han aldrig klagade heller över att 5 år av hans ungdom for till kriget. Och att ändå kunna nå målet att arbeta oberoende av skadorna som han fått.
Han var principfast, målinriktad, envis, uthållig i sin rehabilitering att det här skall jag klara av, utan hjälp, jag skall arbeta oberoende av handikappet.
Och han klarade av allt detta och fick se sin familj leva och växa till fina människor.
Denna svärfar levde på sin målsättning sin vision att klara av sin handikapp med envishet.
Jag ville dela denna historia, på grund av ordet VISION i livet.
Hur nå allt detta skrev jag till allra först. Läs det!
Jag vill på detta sätt ge krafter och uthållighet till alla de människor som har svårigheter och sjukdomar i livet som plågar. Det finns alltid, alltid möjlighet att nå sina visioner, genom att vilja riktigt mycket och vara motiverad!
Lycka till!
Kram till ER!
TITA
Nu renoveras järnbron 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar