Är hjärnan en dator?

Hjärnan som dator

Ofta tänker man idag på kroppen, samt på hjärnans funktion i termer som skulle fungera som en dator.

Det som man vill är att man hoppas kunna förstå och få en förklaring på om hjärnan fungerar lika som datorns processorer. Vi glömmer att hjärnan är en biologisk organ och ingen maskin. På 1600 talet tänkte man redan på att människan fungerade som en maskin på ett mekaniskt sätt.

Den moderna filosofi föddes också på 1600-talet, samt många vetenskaplig mekaniska och politiska filosofiska idéer.

Descartes Ren’e som var fransman och hade en mekanisk syn på människan, men också en religiös världsbild. Han var en av västerländska filosofins största namn.

Människan är som en maskin enligt Descartes. Han menade att kroppen var en maskin och själen var helt frånkopplad.

Han trodde att dessa två, kropp och själ möttes i hypofysen eller i tallkottkörteln.

Idag vet vi att människan är en enhetlig varelse, med kropp, själ och ande, eller man kan också säga, en fysisk, psykisk, social och andlig varelse. Man kan inte ta bort någonting av dessa, delar. Mår en del dåligt så mår hela kroppen dåligt. Det betyder att vi måste, minnas att olika delar av kroppen ger olika symtom som bör beaktas vid olika sjukdomar.

Kroppen är inte som en dator. Delar i hjärnan kan inte bytas ut. Blir det en skada i hjärnan, kan den reparera sig själv med förnyade cellbildningar, men tyvärr det som är skadad och dött kan inte komma tillbaka, eller bytas ut.

Eller vad vet jag, kanske man i framtiden kan byta ut delar också i hjärnan som man gör med hjärtat, lungorna, njurar och andra organ. Tiden får visa!  Det kan finnas redan undersökningar angående detta, som jag inte hört om? Det är ändå intressant att filosofera runt ämnet.

Cogito ergo sum - Jag tänker, alltså finns jag till är ett citat som fått vingar men som härstammar från Descartes.

Vissa fakta har jag tagit från källan nedan och vissa tankar är helt mina egna tankar.  

(Källa wetamix svenska yle.fi)

                                                         (Bilden är lånad från nätet)

Snön smälter och fåglarna kvittrar! Sportlov!

Blir det vår, när snön smälter och solen värmer? 

I går då jag var ute, så var det en så härlig känsla när fåglarna kvittrade och solen sken. Men nog var det halt överallt, små plättar av asfalt, kunde man se här och där, så nog gäller nubbar fortfarande under skorna.

Snart har vi skogen bar från snömassan och man kan vandra  fritt och njuta av talldoft och skogsdofter. Kaffe- teflaskan med och njut av vårsolen!  Det är ju sportlov för skolorna, så hoppas alla söker sig ut i naturen. Det är billigt och roligt när man är ledig, eller hur? Kanske man ännu kan skida lite. Så skidorna på och njut av friska luften.

Ha det gott på sportlovsveckan!

Tro eller inte... vart är vården på väg?

Tro eller inte......

Idag har jag fått uppleva vår moderna samhälle med så perfekt vård som man aldrig i den blekaste aning skulle kunna tro att det är år 2019. Man får nog undra, om man alls är på 2000 talet?

Jag hjälpte en tant till Akuten som fallit i denna halka, annars hade jag väl inte varit där på akuten. I väntrummet fanns massor med folk, med influenssa och andra åkommor samt ett par, där mannen hade halkat och väntade på läkarbesök. De väntade 4 timmar och 45 min förrän de slapp  in till läkaren. Alla som satt i kön, väntade minst 4 timmar, det jag kunde följa med där vi satt med ”tanten”.

Det som förundrar mig är att influenssa patienterna i samma väntrum som andra fallolyckor och frakturer? Det fanns inte ens stolar till alla patienter. 

Det som ännu blev en överraskning var att läkaren som var där hade breda ringar på varje finger, pekfingret var utan ring? Aseptiskt rätt eller hur? Nej fy för den läkaren! Tänk vad hon spred smitta med Influenssa patienter, och patienter med frakturer och fallolyckor. Undrar om hon ens hade tvättat sina händer mellan patienterna?

Några sköterskor gick med utslaget hår, det också ett aseptiskt arbetsätt, att sprida smittan åt sig själv med utslaget långt hår. Inte är det konstigt om smittan sprids och man får höra om att patienterna fått, MRSA ( Metisillin resistenta stafylokocken) eller VRE (vancomycin resistenta enterokocken). Jag satt verkligen och funderade på om vi faktiskt lever på en modern tid, men upplysta läkare och vårdare, angående aseptiken. Sen också väntsalen med blandade flunssiga patienter, och olycksfalls patienter, nog borde man ju verkligen kunna organisera dem lite annorlunda så man inte skulle sprida smittor på detta sätt? 

Finns det verkligen inte tillräckligt med vårdpersonal och läkare som sköter patenterna som har hjärtat på rätt ställe?  Vad arbetar man för om man inte tänker hur man arbetar? Då tänker jag på arbetsordningen och var man placerar patienterna. Har vårt samhälle slutat tänka?

Är det mänskligt, att ha patienterna att sitta över 4 timmar och vänta på att få träffa läkaren? 

Kunde man inte ha haft en sköterska som gjorde förarbetet med alla flunssiga patienter, tagit halsprov, snabbsänka och blodtryck om det behövs.osv. Vet att detta har fungerat tidigare, varför gjorde det inte idag? Såg nog att ett par av flunssiga patienterna tog en sköterska nån prov men det gjorde det inte på alla som satt där. 

Mera vårdpersonal!

Mera inhemska läkare!

Bättre organisering så det skulle löpa bättre!

Sjuka männiksor orkar inte sitta i timmar och vänta med smärta och till på köpet hungriga och vad jag märkte att flera av dem blev irriterade av den långa väntetiden och kanske också av att de blev hungriga?

Jag konstaterar, vi lever i ett modernt samhälle, med  en vård som borde vara bra, men  vad har vi? En sjukvård som går tillbaka i utvecklingen! Tyvärr!

En sann berättelse om ett livsöde

Ett livsöde som är sant!

Hon skulle idag vara 127 år. Föddes 1891.

Gifte sig 1918. Det tragiska i hennes liv var att hon födde 12 barn, varav 3 lämnade i livet, 9 av dem dog vid födseln. En av dessa 9 hamnade man krossa huvudet i livmodern, eftersom barnet var för stort så hon kunde inte föda fram barnet normalt. Den tiden gjordes inte kejsarsnitt i den mån som idag, inte heller kunde de ta med sugklocka  som man idag kan göra. Man suger fast en tratt i barnets huvud som barnmorskan och läkaren kan hjälpa och dra ut barnet. Själv har jag haft en sådan förlossning 1979. Men på 1918 var det inte så vanligt. 3 barn lämnade och leva. En pojke levde 2 år och man visste inte riktigt orsaken varför detta barn dog, men man antog att det var någon sorts barndöd, som i dag kallas för ”dold barndödlighet”. 2 flickor lämnade och leva och båda hann gifta sig och få barn. Den äldre dottern dog på Östanlid sjukhus i tuberkolos. Och 2 av hennes barn lämnade kvar, den ena barnet med sin pappa och andra flickan tog mormor hand om. 

Den kvinnan är min mormor och levde fram till 1979. 

Hennes man dog i kallbrand och benet försöktes  amputeras, men tyvärr lyckades det inte, för kallbranden fortsatte uppåt och han dog 1948. Det var min morfar.

En flicka lämnade i livet och dog 1995  och hon var min kära mamma.

Hon fick 4 barn och vi barn finns fortfarande i liv och försöker på bästa sätt leva ett så hälsosamt liv som är möjligt. 

Livsöden finns många olika nyanser. Jag har många gånger tänkt på min mormor, hur orkade hon? Då fanns ingen kristerapi, ingen som hon kunde prata med om sina upplevelser. Hon var tacksam när hon fick en liten folkpension, som hon brukade säga, kan ni tänka er, jag gör ingenting för dessa pengar och får dem ändå. Hon kunde inte förstå att man får lön för ingenting. Hon hade upplevt flera krig, flera hungersår, flera dödsfall/ trauma i sitt liv, när man tänker på barnen som dog i livmodern eller under förlossningen. Hon förblev glad och tacksam för det liv hon hade ända till det sista. Hon var endast 1 vecka på sjukhuset, och då väntade hon alltid på mig att jag skulle komma och hälsa på henne så hon fick komma på ämbaret. Hon ville inte att sköterskorna skulle ta upp henne för det var besvär för dem. Hon skulle få komma hem på måndag, och på söndag sade hon åt mig och mamma att i morgon slipper jag till mitt himla hem. Hon dog på natten till den dagen hon skulle slippa hem. Hon visste att hon skulle få komma till sitt himlahem, dagen före. Hon somnade stilla och lugnt, lika förnöjd som hon alltid var.

Tacksam och glad att jag hade en så förnöjsam mormor. Hon har jag sett upp till i alla mina dagar. Lika glad har jag varit åt min egen mammas livsöde. Skriver om det en annan gång.

Ha en fin förnöjsam vändag 2019 mina vänner! 

Tita

Krafter till er alla, sluta aldrig drömma!

Krafter till er, och sluta aldrig drömma!

Livet, det är att ta hand om de sina, barn och barnbarn. Släkt och vänner. Man turas om att bry sig om, just då för stunden när personen har det som mest tungt i livet.

Det är viktigt att man kan ställa upp för barnen och barnbarnen om det behövs, inte då om det inte behövs.  Ena gången är det ena barnet som behöver stöd en annan gång ett annat barn. 

Sen är det släktet som behöver tillsyn, ifall man har föräldrar i livet som behöver hjälp. Det måste jag konstatera, jag har aldrig ångrat det att jag ställde upp för mina föräldrar när de behövde mitt stöd i olika åtgärden, för att de kunde bo hemma. Inte var det lätt alla gånger, men nog var det ju tungt att varje dag ställa upp och göra livet lättare för dem. 

Jag har nu efteråt tänkt att nog får man vara glad och nöjd att man gjorde det och såg hur tacksam de var när man hjälpte. Så klart tar detta från ens egentid och ens  privata liv. Men mänskligt tänkt, så lever ju människorna inte så hemskt många år efter att man drabbas av nån allvarlig sjukdom, eller att man blivit äldre, man får nog krafter mer än man tror, fast det är tungt.

Allt har sin mening, allt har en början och ett slut!  Allt har sin tid!

Det som jag gläder mig just idag är att vi ändå kunnat se framåt och om, ja får säga OM allt går som vi planerat och om det är meningen, så far vi på en 1 månads utlandsresa i höst. Men vi tar en dag i taget och ser tiden an, om allt är som det skall, om vi har hälsa så vi kan, kanske drömma  oss under palmernas brus, några veckor. Så då..... blir drömmen sann....

När man tänker hur vårt pensionärsliv har börjat, så får man konstatera att ingenting har blivit som man drömde, därför vågar man inte fastställa någonting 100%, förrän tiden är nämare det man tänkt.  Blott en dag i sänder!

Jag vill uppmana alla som nu just känner sig kraftlös och utan ork. Orken och krafterna kommer efterhand, när det behövs.

Krafter till er som kämpar med olika problem i livet!

Tita!

Vi går mot sommaren!

Massor med snö!

Motion med snöskottning!

Stora högar med snö! 

Inte heller varmt! 

Skönt att sitta framför brasan!

Värma frusna fötter.

Sticka en tröja och drömma sig till 

sommarvärmen. 

Det som är bäst 

är att det ljusnar 

i skyn. 

Vi går mot sommaren!

Vi får lever på drömmar!

Tita

Tillbaka blick på arbets åren 💞🥰

Tillbaka blick på arbetsåren!

Intressant fenomen, måste jag konstatera, såhär efter 47 års arbetserfarenhet, och studier från och till, så har livet varit väldigt givande.

När jag började min karriär inom vården, var det praktikant man skulle börja med, på 70- talet. 6 månade och upp till 12 månader var vanligt som praktikant tid. Detta tyckte jag var positivt. Mycket intressant och givande, för då visste man ju om man ville fortsätta inom vården. 

Sen blev det  att fara på utbildning. För min del blev det hjälpsköterska- primärsköterska- närvårdare.  Trivdes med detta jätte bra. 

Sen började jag studera privat mellanskola, som det hette den tiden. Det ledde till att jag började studera till sjukskötare, efter ungefär 10 år inom grundvården. Studierna var intressant och utvecklande. Det som var bra att man hade en inblick i olika åtgärden som man då hade jobbat med,och man kunde relatera till praktiken när man läste teori.

Sjukskötare jobbet var intressant, och det blev ungefär 5 år inom den branschen. Sen började studerande ådran locka till fortsatta studier. Specialutbildning med avdelningssköterkompetens  var på tapeten och det gav ännu mer smak med flera kurser under åren som gick. 

Märkligt var att när man läste, ju mer man studerade, så konstaterade jag  att jag vet ingenting, det är bara en liten del av det hela. Det blev att studera mera! Lite vårdvetenskap, men inte så mycket, för det var inte riktigt det jag sökte då just, så det blev teologi, och examen mästare, som behövdes inom utbildningen som närvårdar bedömare.

När jag sen jobbade över 10 år som avdelnings ansvarig, så blev vetgirigheten överväldigande och fortsättningen blev vårdlärare inom närvårdar branschen. 

Intressant och givande uppgifter och ämnen som skulle läras ut åt studerandena, både unga och vuxna som ville studera.

Det som mest fascinerade mig som lärare, var etiken, med bemötande av patienten, samt vanlig praktiska göromålen inom vården. Teologin gav verkligen bra grund för den etiska tänkande inom vården. Det som jag inte gjorde, tog ändå inte magistergraden i ämnet, eftersom, vissa personliga saker i privata livet bromsade upp mina studier den tiden. Men jag har konstaterat att inga studier har varit onödiga, utan allt har gett en bra vinkling i tillvaron just då i livet.  

En kort fundering kring alla uppgifter som jag gjort, har gett inblick olika  branscher. Jag får konstatera, att allt har sin tid, från vaggan till graven, från ena uppgiften till det andra har varit givande, men också stressande. Det som jag ibland har konstaterat, är att den finaste uppgiften jag nånsin haft är verkligen den bästa tiden i livet var som nyutexaminerad, hjälpsköterska. Inte att förglömma uppgiften som lärare för dessa hjälpskötar, eller som de heter idag närvårdare.  Så jag kan konstatera att utbildningen från grunden, var det bästa och finaste grund för att ge en bra grund för nya närvårdare.

Idag har jag efter pensioneringen fått på nytt stå några år och jobbat igen från grunden men också som föreläsare inom vård. Tacksam och glad man kunnat ge vidare sina kunskaper.

När det varit som stressigaste i livet har jag ibland funderat, att nog är det märkligt hur man som människa fodrar mer kunskaper, efter att man jobbat en tid så vill man utvecklas och komma vidare.  När man kommit vidare, så vet man helt enkelt inte nånting vad man utsätter sig för. Man har trott att man kommit från ena stressituation till lite lugnare situation, men det har blivit tvärtom. Från en stilla hav till jätte vågor. 

Det får man också konstatera, från arbetslivets vågor till pensionärslivet kaos!

Håller ni med!?

Tita

( bilden är lånad från nätet, från bildsida )