Att trivas i sin ensamhet!
Det är inte alltid ett val att vara ensam. Det kan vara i parförhållande eller helt ensam, på grund av sjukdom eller att man bara på grund av att man inte vill söka nån, partner. Det känns inte lättare om man är introvert eller extrovert, speciellet om vi vill ha nån livskamrat, den kommer om den kommer, då spelar det ingen roll om man är inåtriktad eller utåtriktad.
Man kan välja ensamhet frivilligt, det kan vara lika tillfredställande som att välja att umgås med ett stort kamratgäng. Skillnaden med självvald ensamhet är att man känner sig inte ensam, du är helt enkelt bara själv. Och det känns skönt att få vara själv.
Att vila i sin ensamhet fodrar en speciell mentalitet, det är att trivas med sig själv och njuta av sin ensamhet
Det som är viktigt är att våga vara på riktigt ensam, ingen mobil, flippas på datorn, ingen musik eller annan social media som stör eller också bara att du koncentrerar dig på matlagning, städar eller sitter på bussen. Det är viktigt att ifrågasätta vad som får dig att tänka på ett visst sätt, det utveckla din självkänsla.
Att våga tänka på de saker du önskar i ditt liv, det du vill göra med dig själv och vad man vill förändra kan göra dig till en helt unik person. Man uppskattar sig själv och ser sig som en god vän med sitt inre. Det är att kunna trivas med sin ensamhet.
Det finns tystlåtna personer, och om jag tänker på mig själv så är jag för det mesta tyst i större gemenskap och vågar nog ta fram min egen åsikt om jag märker att det sägs sånt som inte är uppbyggande, som behöver en kommentar av mig.
Man behöver inte ha socialfobier, för att vara tyst, man kan och önskar vara tyst och inte föra eller ge onödiga kommentarer.
Jag kan verkligen påpekade att jag helt enkelt är ointresserade av socialt umgänge och därför kanske är mera tystlåtna i sociala situationer. Människor som inte har det minsta intresse av ytliga prat om väder och vind, eller skvaller, eller istället tycker mera om att ha djupa och meningsfulla diskussioner, med en person som man känner väl, eller i en grupp där man talar i mun på varann. Nej, nej passar inte åt mig.
När jag står i en kö och väntar på min tur och observera när två halvbekanta personer möts och står och pratar på så full av liv om diverse ytligheter, om väder och vind och har ingenting med djupare tankar att göra. Bara det att man lyssnar på dessa, kan man blir helt stressad, ifall man är mer introvert och helst vill vara för sig själv. Måste man göra sådär för att vara social? Eller att man kallas social.
Det märkliga är att man känner inget behov av att vara social i den bemärkelsen. Det finns folk som trivs i olika grupper och som omedelbart sätter på radio när man kommer innanför dörren, gillar inte stillhet och att vara ensam och i tysthet. Det skall vara ljud runtomkring, annars vantrivs man.
För mig räcker det med jobbkompisar, ett par vänner. Det är bra för mig.
Vi människor är olika, somliga trivs med minsta möjliga kontakter, och en stor del trivs med att ha stor social umgänge. Det finns människor som älskar att synas och höras och vara sådan som skriv i pressen och nämns i tidningsartiklar.
Där är verkligen inte märkligt att vi som som är intoverta, ryser vid bara tanken på allt detta och känner oss väldigt udda och folk tror att vi blivit utanför, men det har man inte. Det är själv vald, och man trivs med det.
En viktig sak att förstå är att det är skillnad på att vara social och att ha sociala färdigheter.
När man är en social person, innebär det att man har en sådant natur, som gör att man trivs med att vara i andras sällskap. De som är sociala väljer att vara tillsammans med andra människor i stället för ensamhet. Man kan beskriva en social person som sällskaplig och har ett stort behov av andras uppmärksamhet, tacksamhet och respekt.
Sociala människor har ofta ett starkt behov av att bli godkänd och vara som alla andra runt omkring dem. Det är mycket vanligt att de kan vara känsligare för kritik. Man riskera inte att bli utanför. Somliga känner ett starkt behov av långvariga känslomässiga kontakter medan andra behöver en stor ytlig bekantskapskrets.
Att ha sociala färdigheter lär man sig, och som gör att man klarar av sociala situationer. Dessa färdigheter utvecklar man under hela livet genom erfarenheter, feed back, man fått av andra och av det man lärt sig av, är av sina föräldrar eller andra bekanta. Sociala färdigheterna ärver man inte, lika som det sociala temperamentet.
Social förmågan kan man ha men man kan nödvändigtvis inte klara av sociala situationer om man inte har utvecklat sociala färdigheter. Dessa personer kan ha en stark längtan av osocialt umgänge men är helt oförmögen att kunna behålla den sociala umgänget vid liv. Det kan vara så att man väljer fel, fel sorters umgänge, där man inte trivs.
En människa kan också vara socialt begåvad men helt och hållet sakna behovet av att vara social.
Människor som inte är så sociala av sig trivs bättre ensamma. De är självständigare och har inte ett behov av att hela tiden träffa och lära känna nya människor. De föredrar några få nära relationer framför en stor umgängeskrets. Det känns bra med tystnader när de umgås och känner inte att de måste fylla ut tomrum med en massa onödigt pladder.
Intelligenta personer har färre vänner
Det sägs att Intelligenta personer verkar vara de som går mot strömmen. De har mindre behov av att göra som alla andra som anses vara ”normalt” och är nöjda och glada utan ett aktivt socialt liv.
Dessa människor upplever inte samma positiva känslor när de träffar nya personer som de sociala människorna. De social kan tidvis bli lurade av andra eftersom de är en aning godtrogna.
De icke sociala isolerar sig inte heller från omvärlden, de trivs i sitt eget sällskap. De personer som är introverta umgås helst med personer som känner likadant och vill helst kommunicera djupare tankar.
Det som jag tycker, att är intressant är att andra människor påverkar inte de icke sociala personerna påverkas inte av sin lycka och det ligger inte i deras händer, utan njuter av att vara för sig själva. Det är igen helt otänkbart att tänka att de sociala skulle göra det, jag menar att de skulle trivas med sig själv. De trivs inte att vara ensamma, de vantrivs och söker sig ut med folk.
Detta är ju hur man tänker det, man kan vara både och, då menar jag som så, ibland utåtriktad och ibland inåtriktad.
Allt beror på livets olika skeden, egna barn, barnbarn, sjukdomar och liknade kan göra människorna introverta, fast man varit extrovert.
Detta om detta! Blev en lång utläggning!
Man lär sig så länge man lever! Inte sant?
Vi går mot ljusare tider, ett steg i taget, i sommarvärmen!
TITA
