Ödmjukhet= att vara ödmjuk
Satt och tänkte på vården och hur skröplig man blir när man åldras.
En äldre man skulle äta tillsammans med andra åldringar, varje kväll vid middagsbordet på ett äldre boende där jag jobbade för 10 tal år sedan. Den gamla mannens händer darrade och sviktande syn gjort ätandet ganska svårt. Maten rullade av hans sked och ner på golvet. När han fattade sitt mjölk glas spillde han ofta klumpigt på duken och på sig själv.
Detta hände varje dag och med patienterna och andra runt bordet blev irriterade.
"Vi måste göra något åt gubben", sa en pojke som var med sin pappa och hälsade på sin farfar som satt i samma bord. ” Inger orkar se på det där ätandet”.
"Jag har fått nog av hans mjölk spillande, bullriga ätande och spillande av mat på golvet," sa en annan gubbe som satt bredvid honom.
Det blev diskussion i personalgemenskapen, vad skall vi göra åt farbrodern som spiller på sig hela tiden.
Det blev bestämt att farbrorder fick sätta sig ensam i ett annat bord. Där fick han sitta ensam och äta medan resten av patienterna eller åldringarna satt i matbordet och hade sin middag . Eftersom ”farbrorder” hade tappat några tallrikar med mat där porslinet gick i sönder, så serverades hans mat nu i en i en plast skål. Ibland när hans familj kom och såg att han satt på ett annat ställe än andra så såg man att han hade tårar i ögonen där han satt och åt ensam. Ändå var det enda familjen hade att säga till honom, var skarpa tillrättavisningar när han tappade maten eller gafflar och skedar på golvet. Sonen till farbrorn hade med sin lilla son som satt och såg på sin farfar och såg med stora ögon på vad som hände och skedde.
Det var senare, en kväll före maten märkte sonen, till farbror som var på åldringsboendet, hur hans egen son leker med trä delar på golvet. Han frågade barnet kärt: "Vad gör du?" Precis lika kärt svarade pojken, "Åh, jag gör en liten träskål till dig och mamma som ni kan äta er mat ur när jag blir stor."
Barnets ord gjorde föräldrarna helt mållösa och tårarna började strömma nerför kinderna på dem.
Det blev diskussion om situationen och sonen tog kontakt med åldringsboendet och man kom överens om vad skulle vara vettigt att göra för deras farfar?
Kunde någon mata honom, eller kunde han få sitta med mellanrum till andra åldringar, eller kunde han få äta i sitt rum? Det blev en gemensam diskussion som blev en fin lösning och alla blev nöjda, efter diskussionen.
Tänk att man måste gå genom ett litet barn för att förstå, hur livet kan bli svårt när man åldras.
Farfar eller farbrorder fick förlåta dessa människor som talade illa om honom. Han tog ödmjukt emot det som gjordes åt honom.
Och det som är viktigt är att kunna vara ödmjuk i sitt handlande och säga förlåt när man gjort någon ledsen!
Ödmjukhet är att se på sig själv med ärliga och sanna ögon. Att vara ödmjuk är att veta vad jag är bra på och vad jag är mindre bra på. Ödmjuk är att våga säga: "Det här kan jag, det är jag duktig på, men det där andra, det är jag inte så bra på..."
Dag Hammarsköld sa att ödmjukhet är att inte jämföra sig. Det tycker jag också är en viktig del av ödmjukheten. En ödmjuk människa har inget behov av att jämföra sig med någon annan än sig själv. En ödmjuk människa inser att han eller hon inte bli bättre för att någon annan är sämre, eller att de blir sämre för att någon annan är bra.
Jag önskar att alla människor skulle vara ödmjuka. Se dig själv med sanna och ärliga ögon. Våga visa och tala om vad man är bra på. Erkänn det du inte kan eller är så bra på. Och jämför mig aldrig med någon annan.
Många tror att ödmjukhet är detsamma som att man är som en dörrmatta. Jag tycker om beskrivningen ovan. Jag vet en som vänder på ordet: att man är "mjuk inför ödet". Var mjuk inför livet, du duger som du är.
Vi duger som vi är, med våra fel och brister men också med våra förtjänster.
Trevlig vändag 14.02.2014!
Karita
