Ett livsöde som är sant!
Hon skulle idag vara 127 år. Föddes 1891.
Gifte sig 1918. Det tragiska i hennes liv var att hon födde 12 barn, varav 3 lämnade i livet, 9 av dem dog vid födseln. En av dessa 9 hamnade man krossa huvudet i livmodern, eftersom barnet var för stort så hon kunde inte föda fram barnet normalt. Den tiden gjordes inte kejsarsnitt i den mån som idag, inte heller kunde de ta med sugklocka som man idag kan göra. Man suger fast en tratt i barnets huvud som barnmorskan och läkaren kan hjälpa och dra ut barnet. Själv har jag haft en sådan förlossning 1979. Men på 1918 var det inte så vanligt. 3 barn lämnade och leva. En pojke levde 2 år och man visste inte riktigt orsaken varför detta barn dog, men man antog att det var någon sorts barndöd, som i dag kallas för ”dold barndödlighet”. 2 flickor lämnade och leva och båda hann gifta sig och få barn. Den äldre dottern dog på Östanlid sjukhus i tuberkolos. Och 2 av hennes barn lämnade kvar, den ena barnet med sin pappa och andra flickan tog mormor hand om.
Den kvinnan är min mormor och levde fram till 1979.
Hennes man dog i kallbrand och benet försöktes amputeras, men tyvärr lyckades det inte, för kallbranden fortsatte uppåt och han dog 1948. Det var min morfar.
En flicka lämnade i livet och dog 1995 och hon var min kära mamma.
Hon fick 4 barn och vi barn finns fortfarande i liv och försöker på bästa sätt leva ett så hälsosamt liv som är möjligt.
Livsöden finns många olika nyanser. Jag har många gånger tänkt på min mormor, hur orkade hon? Då fanns ingen kristerapi, ingen som hon kunde prata med om sina upplevelser. Hon var tacksam när hon fick en liten folkpension, som hon brukade säga, kan ni tänka er, jag gör ingenting för dessa pengar och får dem ändå. Hon kunde inte förstå att man får lön för ingenting. Hon hade upplevt flera krig, flera hungersår, flera dödsfall/ trauma i sitt liv, när man tänker på barnen som dog i livmodern eller under förlossningen. Hon förblev glad och tacksam för det liv hon hade ända till det sista. Hon var endast 1 vecka på sjukhuset, och då väntade hon alltid på mig att jag skulle komma och hälsa på henne så hon fick komma på ämbaret. Hon ville inte att sköterskorna skulle ta upp henne för det var besvär för dem. Hon skulle få komma hem på måndag, och på söndag sade hon åt mig och mamma att i morgon slipper jag till mitt himla hem. Hon dog på natten till den dagen hon skulle slippa hem. Hon visste att hon skulle få komma till sitt himlahem, dagen före. Hon somnade stilla och lugnt, lika förnöjd som hon alltid var.
Tacksam och glad att jag hade en så förnöjsam mormor. Hon har jag sett upp till i alla mina dagar. Lika glad har jag varit åt min egen mammas livsöde. Skriver om det en annan gång.
Ha en fin förnöjsam vändag 2019 mina vänner!
Tita
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar