Tillbaka blick på arbetsåren!
Intressant fenomen, måste jag konstatera, såhär efter 47 års arbetserfarenhet, och studier från och till, så har livet varit väldigt givande.
När jag började min karriär inom vården, var det praktikant man skulle börja med, på 70- talet. 6 månade och upp till 12 månader var vanligt som praktikant tid. Detta tyckte jag var positivt. Mycket intressant och givande, för då visste man ju om man ville fortsätta inom vården.
Sen blev det att fara på utbildning. För min del blev det hjälpsköterska- primärsköterska- närvårdare. Trivdes med detta jätte bra.
Sen började jag studera privat mellanskola, som det hette den tiden. Det ledde till att jag började studera till sjukskötare, efter ungefär 10 år inom grundvården. Studierna var intressant och utvecklande. Det som var bra att man hade en inblick i olika åtgärden som man då hade jobbat med,och man kunde relatera till praktiken när man läste teori.
Sjukskötare jobbet var intressant, och det blev ungefär 5 år inom den branschen. Sen började studerande ådran locka till fortsatta studier. Specialutbildning med avdelningssköterkompetens var på tapeten och det gav ännu mer smak med flera kurser under åren som gick.
Märkligt var att när man läste, ju mer man studerade, så konstaterade jag att jag vet ingenting, det är bara en liten del av det hela. Det blev att studera mera! Lite vårdvetenskap, men inte så mycket, för det var inte riktigt det jag sökte då just, så det blev teologi, och examen mästare, som behövdes inom utbildningen som närvårdar bedömare.
När jag sen jobbade över 10 år som avdelnings ansvarig, så blev vetgirigheten överväldigande och fortsättningen blev vårdlärare inom närvårdar branschen.
Intressant och givande uppgifter och ämnen som skulle läras ut åt studerandena, både unga och vuxna som ville studera.
Det som mest fascinerade mig som lärare, var etiken, med bemötande av patienten, samt vanlig praktiska göromålen inom vården. Teologin gav verkligen bra grund för den etiska tänkande inom vården. Det som jag inte gjorde, tog ändå inte magistergraden i ämnet, eftersom, vissa personliga saker i privata livet bromsade upp mina studier den tiden. Men jag har konstaterat att inga studier har varit onödiga, utan allt har gett en bra vinkling i tillvaron just då i livet.
En kort fundering kring alla uppgifter som jag gjort, har gett inblick olika branscher. Jag får konstatera, att allt har sin tid, från vaggan till graven, från ena uppgiften till det andra har varit givande, men också stressande. Det som jag ibland har konstaterat, är att den finaste uppgiften jag nånsin haft är verkligen den bästa tiden i livet var som nyutexaminerad, hjälpsköterska. Inte att förglömma uppgiften som lärare för dessa hjälpskötar, eller som de heter idag närvårdare. Så jag kan konstatera att utbildningen från grunden, var det bästa och finaste grund för att ge en bra grund för nya närvårdare.
Idag har jag efter pensioneringen fått på nytt stå några år och jobbat igen från grunden men också som föreläsare inom vård. Tacksam och glad man kunnat ge vidare sina kunskaper.
När det varit som stressigaste i livet har jag ibland funderat, att nog är det märkligt hur man som människa fodrar mer kunskaper, efter att man jobbat en tid så vill man utvecklas och komma vidare. När man kommit vidare, så vet man helt enkelt inte nånting vad man utsätter sig för. Man har trott att man kommit från ena stressituation till lite lugnare situation, men det har blivit tvärtom. Från en stilla hav till jätte vågor.
Det får man också konstatera, från arbetslivets vågor till pensionärslivet kaos!
Håller ni med!?
Tita
( bilden är lånad från nätet, från bildsida )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar