En livs berättelse!
En intressant berättelse om en kvinna som var 75 år och hade just flyttat in i en äldreboende och vantrivdes till den milda grad.
I princip var hon pigg och kry fortfarande, men sonen tyckte att eftersom mamman blev ensam, sen pappa dog så borde mamman få lite omväxling och flytta med andra äldre människor.
Sagt och gjort! Hon flyttade! Bodde där en tid och vantrivdes! En dag beslöt hon fara i väg från boendet och göra precis som hon ville. Hon for i väg till söderns värme. Berättade ingenting åt någon förrän hon kom till det stället hon ville vara på. Sen meddelade hon sig var hon var! Vilket sökande det hade varit förrän hon meddelade sig!
Går inte närmare in på detaljerna, för det skulle bli en roman, men vad har denna berättelse för budskap?
För mig som är lite äldre, kommer det i tankarna, att skall barnen bestämma över mig sen någon gång när jag eller min man blir ännu äldre, vad vi skall göra eller inte göra? Om vi är i våra sinnes fulla bruk, då får vi själv bestämma var vi vill bo och vara? Eller vad säger ni?
Det är en helt annan sak om man blivit dement eller har Alzheimer sjukdomen, eller är så svårt sjuk att man inte kan göra nånting själv. Men om man kan och vill bo hemma eller vill fara fast till söderns värme, då skall barnen inte bestämma var vi skall vara. Detta var budskapet åt mig av berättelsen!
Men om jag tänker utgående från anhörig sidan? Nå jaa, sonen slapp besvär att ringa sin mamma varje dag eller att besöka mamman flera gånger i veckan, han visste att mamman hade andra runtomkring och fick gå till färdig mat.osv. Hur vill man ha det för sina föräldrar och sig själv, det är ju en avgörande tanke!
Minns en gång en gammal tant som sade då hon hade 7 barn: en mor och en far ha uppfostrat 7 barn, men 7 barn kan inte ha omsorg om sin gamla mor! De ville ha henne till ett åldringshem. Är det rätt eller fel? Hur borde man ha gjort så att mamman fått bo hemma?
Det tåls att funderas!
Hur skulle ni göra?
Tita
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar