Mor har vilat tillräckligt!

Att vila! 

Ibland har man vilat tillräckligt!

Efter 40 45 års arbetsliv så tar det många månader att inse att nu har jag ingen tid att passa.

Mitt i allt märker man att här är jag och sitter och väntar att "gubben" skall komma från arbetet och sen märker man när kl. är 17 att oj då han är på övertid.

Maten torkar på spisen och man jagar upp sig till den milda grad av ingenting..

Man frågar sig att: 

Skall detta vara mitt liv fram tills jag skall döööööö---????

Då börjar man fundera på att nog borde man ha jobbat på ännu en tid så har man någon mission.

Men sen igen så tänker man, det är ju detta som jag har väntat mig, 

att få göra som jag vill, att inte passa tider.

Joo jooo det är precis detta som jag nu gjort i 4 månader. 

Och nu känns det töööööögot att sitta och vänta att gubben skall komma hem och äta torka mat.

Jag har stickat, virkat, läst, bloggat, filosoferat, varit ut och äta med mina systrar och med min väninna. Varit till Lappland och vandrat, skött mina barnbarn 1 vecka i streck.  Tänk och så har jag börjat baka bröd, det som jag inte har hunnit på många år samt lita annat bakverk också.

Och framför allt städat skåpen och fört massor med saker och kläder till missionscentret, saker som jag inte har behövt i många år. De har funnits i skåpen i lådor och fullt upp skåpen. 

Kanske jag får prydligt och fint i skåpen så småningom. 

På samma gång får jag ju ge bort lite till missionen. 

Jag har egentligen kunnat göra ganska mycket sånt som jag planerat att jag skall göra när jag far på pension.

Som jag skrev ovan, så känns det ändå som man inte skulle ha någon mission och man vill känna sig behövd. 

Den tanken kommer ju från min bakgrund.

Skött sjuka och hjälpbehövande och varit pedagog i hela mitt liv.
Hur kan man då lämna allt sådär bara och acceptera sin sköna tillvaro, när man tänker hur vården lider brist på vårdare och att de arbetar ihjäl sig.
Och man tänker att här går jag och gör ingenting vettigt..

Då kommer tanken ...vad är vettigt. 

Nu får jag sköta om mig själv och faktiskt vila.

Tänk att min blodsocker är nästan normal och likaså mitt blodtryck, fast jag just har haft en besvärlig influensa. 

Nog har stressen i arbetslivet gjort sitt för hälsan.

Man märker först när man faktiskt fått göra det man ha velet i många år, att nu äntligen så har stressen släppt. 

Skön tillvaro egentligen. 

Fånga dagen med VILA

och fånga den med just det du vill göra!

Men gör också sånt som ger stimulans för kroppen och själen.

Och det är just det jag skall göra NU!

KRAM till alla mina kära!

TITA