Hösten har haft många dimvandringar .
Alla Helgons helg är ibland en helg med ruskigt väder.
Så denhär bilden får symbolisera lite dimmigt, hur en helg känns som är lite annorlunda än en glädjehelg. Lite sorgligt med att minnas de människor som varit, man minns dem med tacksamhet och glädje, tänder ljus för dem alla. Alla kära som gått bort, finns någonstans i minnet bakom dimman. Man minns dem, ganska ofta, på ett eller annat sätt. Man minns vad de sagt och vad de önskat. Jag hedrar deras minne med saknad och tacksamhet!
I dimvandringen se man inte så långt, i dimman känns dimväggen nära, men ändå långt borta. En ganska märklig känsla att vara ute i och inte gå mot någon vägg eller gå på andra människor. Man går igenom dimman. Undrar om det är samma känsla sen nångång det blir ens tur att gå bort bakom dimman.
Gud välsigna helgen!
Tita
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar