Människomöte nr 7 på gravgården!

Ett människomöte nr. 7.  På gravgården!

18.10.2019 

Livsöden

Jag var på väg att laga min fasters grav till vintern. Hann inte ens innanför grav gårdsmuren då en man kom med cykeln och stannade mig och sa att ja här går vi till gravarna. Han har sett min bil förr. Den är ju ganska kändspak vår bil. Jo sa jag detta är livets gång. Då berättade han att hans fru hade dött för ungefär ett år sen. Att de hade hunnit vara gift i 56 år. Då frågar han mig om jag har min man också här så jag sade, nej mitt barnbarn och min faster är här på gravgården. Så jag skall kolla barnbarnet om han har fått graven i vinter skrud. Och faster vet jag att ingen varit eftersom, hon inte hade egna barn, så dit sätter jag ljung.

Han berättade hela sin livshistoria.  Den var brokig och jag märkte hur ensam han var efter sin frus bortgång. Sen började han fundera på livet efter döden. Han berättade nog att han går i kyrkan, men tvivlade nog ändå på destinationen himlen. Så jag sa att ingen av oss är felfria, eller syndfria, vi syndar alla på något sätt. Vi går ju till kyrkan och till nattvarden, och vi är frälsta genom nåd, så bara vi har biljetten klar till himlen så behöver vi inte vara rädd vart vi kommer. Han sa att han har syndat så mycket att dem vill han inte bekänna åt någon. Verkade skämmas över dem. Då sa jag att du kan ju bikta dig för en präst, så slipper du dem och att du går till nattvarden. Jaa sa han prästerna är ju också en mellanhand,  så han vari inte så säker på om det blir förlåtet på så sätt. Jag sa åt honom, man måste tro på det om man vill bekänna sina synder. Då får man allt förlåtet och har biljetten klar. 

Vi fortsatt diskutera om allt möjligt, livet och till och med släktforskning kom vi in på. Så vi hörde till samma släktgren i många generationer bakåt. Intressant!

Vi kan säkert ses här på gravgården förr eller senare sa han. Ibland kan det gå långa tider och ibland ses man ofta sa han.

Han ville visa sin frus grav och jag visade mitt barnbarns grav.  Och det kändes verkligen lite underligt att möta en människa på gravgården som verkade vara ensam och pratsjuk.

Jag flinade lite när jag for till min fasters grav. Motivet för pratandet kunde vara vad som helst. Sökte kanske sällskap? Vem vet?

Detta var ett livsöde och nummer 7 i mina männiksomöte berättelserna.

Låt människorna berätta sin livshistoria vid möten. Det kan vara givande att byta tankar.

Med nya givande möten!

Tita

( bilden är lånad från nätet)