Tankar efter att lillpojken min for till armén.

Jaha så for min minsta pojke till armén. Så är ju livet. Man föds och får föräldrar, som vill sina barn allt som är bra, man far till skolan och går i skolan, några barn vill studera och andra inte. Eget val som jag tycker är viktigt, man får själv välja sin väg. Sen går man från sina studier och livets skola börjar! För pojkarna kommer armén, och flickorna planerar ganska fort sitt liv med en livspartner. 
Jaa armén, det sägs att pojkarna blir karlar där, men jag undrar nog om det stämmer. Det som jag tror är nog att livet lär. Finnarna säger "kantapään kautta" det betyder av egna misstag lär man sig, och kanske också av andras misstag. 
Det är ganska spännande att se hur det går för minstingen som for till armén? Han sa nog att jag skall nog klara mig och ta allt på skoj. Det hoppas jag innerligt. Nå vi tar en dag i taget!  Det får man ju göra annars också. 
Jag tror nog att han klarar sig, fast jag först tänkte att han inte gör det. Han kanske har mera egen vilja och beslutsamhet än vad man trott, eftersom han inte har velat studera någonting efter grundskolan, och började arbeta omedelbart efter skolan. Så kanske han hittar någonting som intresserar honom. Det verkar så då han svarade åt mig igår att jag kom till ambifio avdelningen och det går bra. Det tror jag på, för han säger inte att det går bra om inte det gör det.
Här kom lite tankar efter första dagen, kanske det kommer mera efter hand. I alla fall så önskar jag Lycka till!  
Tita mamma