Superficialis amicitia
Läste idag en berättelse om ett par som deras vänner började undvika att komma på besök eller bjuda på besök.
Skall berätta om en händelse som hände, för en tid tillbaka.
Vi har haft ett par som varit vänner över 35 år. Tänka sig att 35 år är en lång tid. Mitt i allt så fick vår familj många motgångar, som vi aldrig hade trott skulle kunna hända. Saker och ting blir efter det svåra och tar många år att bearbeta och när det gäller egen familj så gör man och ställer upp till 100% och lite mer också om det behövs.
Detta ledde till att vi inte kunde, inte orkade, ställa upp på deras krav att komma ut och äta, ut på en tur någonstans, eller på nån kort tripp till nån sevärdhet, osv. Detta förstod vännerna inte alls. De trodde i all välhet att de gjorde gott att föreslå olika aktiviteter som skulle underlätta vår situation, men som för oss kändes outhärdigt. Vi orkade inte tänka på att fara med dem, hit och dit, med deras krav på när det passade dem. De frågade aldrig om det passar oss? Allt detta ledde till förtal och elaka kommentarer, om att jag ljuger om olika saker. Jag har alltid talat sanning och för det mesta säger jag min åsikt rakt ut, att ingen kan missförstå vad jag menar. Så nu har jag funderat på vad har jag ljugit? Vet inte ännu i denna dag vad jag skulle ha sagt som inte är sant. Kanske rent av, var det vännerna som ljög åt oss sånt som de inte ville berätta, som gjorde att de tyckte att vänskapen får räcka?
Vi kunde sen ordna upp så vi kunde fara på en resa, men detta var utgående på vår tid och vi fick ordnat det på hemmaplan så vi kunde resa. Men inte med våra vänner, utan vi reste ensamma. Det gick aldrig att ordna enligt deras schema, just på grund av att vi behövde ordna livet hemma så det gick att fara.
Sen fick vi höra av dem, att vi inte ville hörde till deras vänkrets, och saken är den att vi aldrig vill lämna deras vänskap, utan vi ville ha förståelse för vår situation att det inte går att bestämma tider på förhand utan vi måste ställa upp först och främst så allt fungerar hemmavid och sen ordna så småningom, egna utfärd och resor efter det.
Sen kom andra chocken i tillvaron, sjukdom kom emellan, med vård och behandling som gällde en lång tid fram över. I detta skede, dit for vår vänskap. Varför det, jo för att våra problem var inte mera deras problem. Inte en enda gång frågade de hur måendet var och hur operation och behandlingen lyckats.
Ibland så har jag verkligen funderat att skall man lämna sina vänner när olyckor, sjukdomar drabbas hos vänner. Är det inte då som man skall stötta? Så ni gissar säkert att vi är besvikna. Man lämnar inte sina vänner på grund av livets omständigheter, det är då som förståelse och kravlöshet behövs. Någon som stöttar och bara finns till, bredvid.
Senare dalade också mannens hälsa och blev också opererad, och vännerna förblev tysta och frånvarande. Inte en frågan om mående eller hur vi har det. Så idag, hälsar jag nog om de kommer emot, men sällan hälsar de tillbaka. Sist och slutligen tror jag att kanske de på detta sätt avslutade vänskapen för att de inte ville vara vänner mera och de fick hitta på en orsak att kunna skylla på att skulden är vår, fast orsaken var hos dem själva.
Får konstatera att den vänskapen höll tills livet svängde från att ha det bra, till att problem och sjukdomar kom i vägen, för att kunna göra gemensamma utflykter och göromål. När vi inte mera kunde ställa upp så tog vänskapen slut.
Vad säger ni gott folk, var det rätt eller fel?
Nu är det som det är, livet går vidare, med nya tag, nya vänner, nya upplevelser och erfarenheter. Ber ofta om välsignelse för dessa före detta vänner. Och säger ofta, Gud ger dem ett förståerlig hjärta och ett empatiskt sinne.
Allt gott, och en fin sommar med mycket vackra blommor i rabatter önskar jag mina vänner!
superficialis amicitia= ytlig vänskap, rubriken är latin.
Tita!
( bilderna är lånade från nätet)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar