Rötter och att rota sig är en jämförelse med människor som flytta från ställe till ställe och
att rota sig på en viss plats på jorden beror på var släktet finns.
Det behöver inte nödvändigt vis vara så alltid. Andra saker kan inverka på rotandet.
Rötter i ett land kan göra att man rotar sig bara om där finns andra från släktet.
Men det kan ju också hända att rotandet inte lyckats om avskeden från tidigare boplats varit smärtfyllt i avskedsstunden.
Rötter
En rot som växer ovanpå marken, kan vara rötter som trängt upp från sandjord på grund av att trädet har blåst omkull i nån storm. Rötter lämnar upp och en del av rötterna lämnar kvar i jorden och trädet fortsätter och växa.
När man jämför med människor så är det ju likadant. Vissa människor rotar sig i en viss by, ett visst samhälle och lever och bor där från födseln till döden. Vissa släkten tycker om att bo på andra orter och blir kanske rotlös. Man rotar sig inte till nån speciell plats, trivs nästan var som helst dit man flyttar. Rotlöshet kan ju också bli en längtan till den plats man är född på och man finner ingen ro heller på nya ställen. Och om man eventuellt besöker stället där man blivit född, eller bott en tid, kan bli en drömbild och så längtar man dit fast platsen har förändrats totalt från det man minns. Fast man är rotlös kan man ändå växa i den tillvaro man befinner sig i. Man lär sig trivas med omgivningen och rotar sig till en ny tillvaro, precis som trädet här ovan.
Rötterna finns där släktet finns, brukar man säga. Jag har faktiskt undrat om det är sant. Det som jag har upplevt i min barndom var att flytta från mitt födelseland till ett land där släktet finns. Att rota sig sen i det nya släktlandet är också en process som kan vara besvärlig för anpassningen till nya situationer i framtiden, eftersom man inte binda sig i omgivningens vänkrets. Ibland tror man att det blir en avsked av detta nya land som man hamnat i och det tar sjukt bara att tänka på avsked. Avsked från kamrater, kan var en process. Man tar avsked av dem och i tanken var det alltid att dessa människor, kamrater ser man aldrig mer. Den tanken finns fortfarande, eftersom man inte kommer ihåg deras namn. I flyttprocessen, lämnade jag också bort kamraternas namn och idag minns jag inte en enda av dem till namn. Märkligt fenomen.
Fortfarande i mitt liv är namnen på folk, något som jag lämnar bort från minnet. Vill inte belasta minnet med namn. Glömmer bort namnen, men kan också vara en led i tystnadsplikten, som alltid funnits i alla mina yrken som varit det dominerande, att hålla tystnadsplikten. Minns folk med utseende och kanske också vad de sagt och vad de gjort, men namnen har försvunnit.
Vi är olika i detta avseende också. Jag har alltid kunnat tänka mig att bo någon annanstans än där jag bor. Det är ingen problem att tänka sig att kunna flytta till ett annat ställe. Säkert skulle det bli en längtan till det stället man bott längst på och då skulle man få en evig längtan, till något annat än vad man är, och vad man vill i grund och botten.
Här syns inga rötter trädet står stadigt på marken och gungar inte ens när det stormar. Det som är faran med att stå stadigt på stället är ju förstås att mossan börjar växa på en och man blir oflexibel och ser inte omgivningen mera som man borde. Man börjar äga stället, ger inte utrymme för någon utomstående. Egentligen kan man ta det på många olika sätt. Man accepterar inte andra människor med andra åsikter, eller stöter bort människor som har annorlunda kultur än man själv har. Eller om någon ny flyttar in i en by, så är man utböling, man hör inte hemma i byn, för man är inte infödd där, utan kommer från något annan by. Man blir inte accepterad som den person man är.
En skog med träd som står i rad är en plats där alla är lika, man blir accepterad som den person man är. En stig i skogen för oss till andra stigar och till andra byar och samhällen. Vi blir accepterade som en person om vi kan anpassa oss enligt reglerna som finns i skogens natur. Är det tallar eller granar eller björkskog så har vi flera olika släkten som blandas och kanske inte alltid blir accepterade och godkända i gruppen. Man äter upp varandra och den svagare trädet dör av den andras dominanta växt. Det är precis lika i människornas liv.Vi blir inte accepterade om vi har andra tankar och funderingar som största delen har i byn. Man får inte vara sig själv med sina åsikter, man borde vara som alla andra. Björkskogen skall vara bland björkarna, granskogen skall vara med granarna och tallskogen skall vara med tallarna. Se på bilden! Granen eller granarna orkar inte växa i en tallskog. Man förtvinas!
Alarna igen älskar att vara på ställen där det är dikeskant och vatten och där rotar den sig väldigt bra och gillar lite kallt, fuktigt och blåst. Där trivs inte heller något annat träd. Vi är olika alla människor också, där en trivs, trivs inte alla. Nog är det tur att vi är olika med olika begåvningar.
Vi är ju bara människor alla! Vi är ju människor med känslor. Vi är människor med smärtor, ångest och glädjeämnen. Därför önskar jag att vi accepterar varandra med de åsikter, kultur och kunskaper vi fått. Ta vara på det!
Här på bilden har tallen rotat sig fast en del av rotpartiet är uppe, men toppen den klarade sig och är grön och vacker.
Vi skall försöka rota oss där vi befinner oss och låta allas rötter ha plats i vår fina jordmån och på vår jord!
Mina tankar om rötter och att rota sig.
Att acceptera varandra.
Att låta andras rötter finnas där vi finns.
Att ta med de människor som blir åsidosatt.
Att se till att vi ger utrymme åt alla.
Livet går inte i repris.
Vi lever idag.
Morgondagen har vi inget vetskap om.
"Möt människan där hon är ej där hon borde vara.
Försök acceptera henne som hon är."
Vi är som vi är!
Bara människor!
TITA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar